Du härliga gräsliga klänning!

Jag har en klänning i garderoben som jag bara använt en enda gång. Den är så gräsligt hemsk i formen och tyget är så udda mönstrat så att man antingen måste älska eller avsky den. Själv föll jag pladask för tyget. Formen kom liksom bara på köpet och är inte så bra… Men alltså vilket läckert mönster! Att gå runt i den här klänningen är som att gå omkring i en oljemålning. Med små detaljer man inte upptäcker förrän man tittar noga. Favoriten är den mörka tigern som smyger runt i bakgrunden. Bara ögonen lyser och resten är nästan osynlig mot den mörkblå himlen. Gah! Var kommer den då ifrån? Ja, jag hittade den faktiskt på HM en gång i tiden, tror det var 2009. (och nej, jag kommer inte lägga upp nån bild på mig själv iklädd den idag)

DSC_2970 kopia DSC_2969 kopia DSC_2962 kopia

Examen

Etiketter

Bilden är tagen av Rickard HultbergNu är det äntligen klart! Den 2 februari var det avslutningsceremoni i Uppsala universitets aula. Jag fick hedersmedlemskap i vår studentförening SVUU (Socionomstudenter vid Uppsala universitet) och höll också nedanstående tal:

Jag vill berätta för er om min starkaste erfarenhet av räkmackor.

Det var en kväll för fem år sen när jag och en kollega kom något försenade till sista besöket på vår lista. Det var närmare klockan tio på kvällen och första gången jag skulle till det här ärendet. Vi var vårdbiträden inom hemtjänsten och han var en äldre herre i rullstol med stora omsorgsbehov. Vi kan kalla honom ”Rolf”. Vårt uppdrag var att hjälpa ”Rolf” i säng.  Jag hade hört av mina kollegor att just det här ärendet brukade ta mycket tid. Det var många saker som skulle göras innan lampan kunde släckas och vi kunde säga ”god natt”. Därför var jag väldigt ivrig att sätta igång så att jag sen kunde gå hem.

När vi väl kom in i lägenheten satt Rolf i köket med tända ljus och bordet dukat. ”Varsågoda och sitt” sa han och nickade mot bordsänden där det stod två tallrikar. Där låg varsin smörgås dekorerad med majonnäs, salladsblad och räkor. ”Sätt er nu och ta en räkmacka först” sa han. Jag började protestera och säga att vi faktiskt inte hade tid när han avbröt mig och sa ”Du har all tid i världen lilla gumman, men det är annat än för mig det som är så gammal och har så lite tid kvar. Om jag hinner ta en räkmacka så hinner nog du också.”

Jag började öppna munnen igen för att säga nåt men min kollega klappade mig på axeln och sa ”Äh, låt gubben få som han vill.” Så vi satt ner några minuter med honom och tog för oss av räkmackorna. Vi småpratade lite medan vi åt och när vi var klara sa han ”Nu när jag har fått hjälpa er så kan ni få hjälpa mig.” Då började vi med toalettbestyr, förflyttningar, och sängbäddande.

Om den här historien kan man tänka mycket. Till exempel att det är oetiskt att äta räkmackor mitt i arbetspasset. Hur skulle man hinna göra det hos alla kunder? Men den här berättelsen handlar egentligen inte om det. Den här berättelsen handlar om att jag genom att äta den där räkmackan lärde mig något viktigt. Jag lärde mig hur jag kunde hjälpa en gammal gubbe på hans egna villkor. Det sägs att för att kunna hjälpa en människa måste man först se var hon befinner sig. Att bli hjälpt och samtidigt få känna att man får ha sin heder i behåll är viktigt för många människors självkänsla. Det är något jag bär med mig mycket tydligt utifrån min erfarenhet från hemtjänsten.

Genom min utbildning på socionomprogrammet har jag kommit att förstå vikten av det på ett ännu djupare plan än tidigare. Vikten av att vara medveten om den ojämna maktbalansen men också andra saker. Devisen att ”för att kunna hjälpa en människa måste man först se var hon befinner sig” har jag lärt mig är sann. Som biståndshandläggare frågar jag mig ”vad är behovet” och jag har även till uppgift att värna om den enskildes rättigheter när de ansöker om stöd. Men vad som är det verkliga behovet hos någon glöms ofta bort att nystas fram. Arbetsuppgifterna pockar på och man hinner inte gräva djupare i alla enskilda fall när så många andra också ska hinnas med. Den etiska reflektionen hamnar alltså lätt i en pärm med etiketten ”viktigt” på. Den står i en hylla och samlar damm allt eftersom tiden går. Men det måste inte vara så!

Jag har många gånger undrat om det är rimligt att vi läst så mycket sociologisk teori om makt och etik i socionomprogrammet men haft så lite undervisning om konkreta arbetsmetoder. Sen praktiken i våras har jag haft förmånen att få jobba i socialtjänsten parallellt med studierna. Sen dess tycker jag att jag börjat få nytta av min utbildning. Till exempel kunskaper om vilken roll osynlig makt spelar. Vi var nog för övrigt många som förälskade oss i Johan Vaara som undervisade oss i samtalsmetodik. Det är väl i och för sig nåt jag önskar mer av. Inte av Vaara, men av det han sa. När jag möter hjälpsökande människor i mitt arbete minns jag, från undervisningen, att hur jag säger saker ibland är viktigare än vad jag säger. Jag har alltså börjat upptäcka vinsterna nu. Vinsterna med att ha fått med mig aldrig så tråkiga kunskaper om sociologi, geriatrik och juridik. Vinsterna med att ha fått läsa klassiker som Giddens, Antonovsky och till och med snustorra tentaboken Förvaltningsprocessrättens grunder.

Låt oss att återgå till det där köket hos Rolf i hemtjänsten. Vad tycker jag idag efter tre och ett halvt års utbildning? Var det rätt att äta den där räkmackan? Är det etiskt försvarbart med hänvisning till gällande regelverk, arbetstidsförordningar och respekten för den enskildes integritet? Utifrån de kunskaper och erfarenheter jag har idag måste jag nog svara – låt oss träffas och prata om saken. Sen kan jag i lugn och ro utreda behoven. Väntetiden är för närvarande på några veckor eller upp till tre månader. Blir det avslag är man välkommen att överklaga i enlighet med bifogad besvärshänvisning!

Nej, då. Det är trots allt människor det handlar om. Människor vars vardag vi fått förtroendet att gästspela i. Rolf var bara ett namn på vår turlista men för honom var vårt besök kanske den viktigaste händelsen på hela dagen. Kanske stod hemtjänsten för den enda dagliga kontakten? Hur som helst, den där kvällen var det värt både den extra tiden och omsorgen att gå med på Rolfs villkor. Min starkaste erfarenhet av en räkmacka fick jag i Rolfs kök.

Socionomyrket är en ständig balansgång mellan klientens behov å ena sidan – på andra sidan fyrkantiga lagar och regler. Precis som när man går på lina är det viktigaste att behålla fokus. Vi som går ut idag har tagit oss an uppgiften och utmaningen att bemästra den balansgången. Lås oss behålla fokus på klientens rätt till ett värdigt liv!

Tack!

 

Trashigt fynd

I ett studentområde är det vanligt att flyttlass  går varje månad. Det är också vanligt att folk lämnar efter sig möbler som inte kunde tas med eller som man inte längre vill ha. Billybokhyllor, gamla stolar eller andra utsorterade saker går inte sällan att hitta på fel ställen, dvs bakom sophuset, i förrådsutrymmen eller utanför grovsoporna, något som håller hyresvärdens entreprenörer sysselsatta med att rensa bort. Men ibland råkar en eller annan grej följa med mig hem. Det här stafliet till exempel, praktisk för en hobbykonstnär som mig, och rätt fin! Allt om saknas är en vingmutter, sen är den redo att användas. Finurlig med låda, utfällbara ben och allt. Den hittade jag slängd i sophuset!

Minnen av timotej

Ikväll har jag ägnat mig åt att gå igenom en massa foton från de senaste åren. Det är helt galet så fort allting har gått samtidigt som så mycket har hänt. Alla foton är som axplock av livet. Som till exempel kvällen när katten blev helt såld på ett timotejstrå jag hade plockat på väg hem från engelska parken vid en promenad förra året.

Att laga världen

Igår fick vi med oss hela världen hem – en jordglob med lampa inuti. Ett gammalt arvegods efter mina farföräldrar som mamma påstår att jag begärt när det väl begav sig för ungefär tjugo år sedan. Tyvärr blev frakten hem för påfrestande för den föråldrade glödlampan, men turligt nog lyckades Omar öppna globen och byta till en ny. Inte illa med en karl som kan laga hela världen! Nu står den i vardagsrummet och lyser upp tillvaron så vackert.

Att längta efter januari

Etiketter

, , , ,

I januari detta år blev första kullen socionomer klara med sina studier vid Uppsala universitet. För att fira avgångsstudenterna bokades universitetsaulan och SVUU (studentföreningen) ordnade ett program med tal och avtackning. Nu är det snart min tur att längta till januari och att ta examen. Jag vet inte om det blir pompa och ståt även för oss, men för mig kommer det vara glädje nog att äntligen bli klar med studierna och få börja arbeta på heltid, på riktigt. Det är min morot under hösten, vetskapen om att jag snart bli klar. Tanken på att examen ligger runt hörnet gör mig motiverad till att ta mig an den sista uppförsbacken med metodkurs och C-uppsats. I alla fall nu i september. Jag hoppas det håller ända in i 2013!

Festsala

Uppsala i september är en tid som går i festernas och middagarnas tecken. Kräftorna, nollningarna och alla andra sociala sammankomster avlöser varandra. I förra veckan var jag på knytis-kräftskiva nere i festlokalen på Väktargatan och igår när jag tittade ut genom lägenhetsfönstret var det lagtävling i full gång precis utanför. Att åka ner på stan innebär också ofta att jag ser folk i diverse munderingar och lappar i snöre runt halsen och på nationerna går gasquerna varma. Festsala, det är en trevlig stad.

Vi har det bra i vårt land

Etiketter

,

På vår uteplats finns två lådor som vi bryggt av pallkragar. I den ena har vi sallat och i den andra potatis. Sallat har vi plockat till morgonmackorna hela sommaren. Men först igår var det äntligen dags att dyka ner i myllan och se efter om vår långa väntan på potatis varit värd nåt. Faktum är att det inte blev lika mycket potäter som väntat, men fina är de allt. Vi har haft det bra ställt i vårt land, potatisland.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.